Hemmaplan, bra domare och ett motståndarlag som vi i förra möte vann mot med tre mål. Till råga på allt kom de till spel med sju (!) utespelare. Det här borde vara matchen som skulle vända den negativa trenden för oss.
Men för att få ihop den ekvationen hade vi behövt vilja spela innebandy och Bjärred hade behövt vänta med sin hjälteinsats.

I matchens första minut, tillika första skott, sköt gästerna in matchens första mål från halva plan. Andra målet kom 7.40 och var också ett distansskott, fast med en för oss oturlig styrning. Tredje målet kom när vi blir av med boll i offensiv zon, vilket sätter Bjärred i en tre-mot-ett kontring.

12.53 spräckte vi nollan när Hj18-debuterande vänsterbacken Malte Lindh hittade yta på vänsterkanten. Efter ett bra uppspel från Isac Gustavsson vickade Eric Hannen fram bollen till Malte som sköt in bollen i nätmaskorna.

Skottstatistiken (skott som gick i mål eller som hade gått i mål utan ingripande av målvakten) i första perioden var 7-14. Kom ihåg att de var sju (7!) utespelare.

I andra perioden började vi bättre än första, men efter ett par uppspelsförsök där vi inte kom någonstans kom gästerna till allt fler avslut. 13.22 utökade de sin ledning till 1-4 efter en ny kontring. Skottstatisk i andra: 4-10.

Tredje perioden fick vi börja i powerplay och visst kunde vi börja skönja en viss fullt förståelig trötthet hos de sju (5+2!!!) utespelarna i bortalaget. Men vad hjälpte det? 6.26 fick vi en ny möjlighet i powerplay efter ett liggande spel. Om förra powerplayet var en besvikelse blev den här en katastrof eftersom vi till och med släppte in ett mål. Nästa utvisning för Bjärred kom 11.21 genom en hands. I detta powerplay kom vi iallafall något närmre med både klykskott och en boll som dansade på mållinjen. 15.08 var det dags för Bjärred att få sitt andra powerplay för dagen. Knappt 40 sekunder senare stod det 1-6. Slutresultatet 1-7 fastställdes 18.14 i tom kasse.

Bjärreds SJU (de hade alltså bara två avbytare!!!!!!!) spelare presterade något fantastiskt imponerande. De inte bara vann, utan de var överlägsna.
Vi var lättlästa, slarviga och uppgivna. Istället för att nyttja det faktum att de var så få som de var genom att hålla högt tempo och korta snabba byten tog vi det väldigt försiktigt och tillät dem att vila när vi lunkade fram till våra frislag. Det är så klart lätt för mig att säga och det är inte säkert att det hade räckt, men det hade iallafall signalerat att vi vill vinna. Som publik hade jag uppskattat att se det.

Skottstatistiken landade på 23-35 efter tre perioder.

Just nu har vi vår fantastiska höst att tacka för att vi inte ligger i botten av tabellen. Men det är också höstens spel som gör att jag som supporter har så väldigt svårt att acceptera de många förluster vi åkt på på sistone. Hade jag vetat att alla gjorde sitt bästa så hade jag haft lättare att köpa resultaten. Nu är jag inte så säker på att så är fallet.

Tre matcher kvar. Jag vågar inte hoppas på att den här kurvan kommer hinna vändas på de matcherna, men något jag hoppas är att alla inblandade i laget iallafall gör vad de kan för att börja utstråla att de gillar att spela innebandy tillsammans.