Med femton utespelare och två målvakter att tillgå kom vi till spel i Söderslättshallen, som merparten av spelarna besökte för första gången.
Matchen började bra för vår del med ett par tidiga anfall, men Palmstaden lät oss tidigt veta att de inte skulle tillåta oss att slarva i försvaret. Så snart något av lagen tappade boll i anfallszon gick det andra laget på kontring. Kul för publiken, men kanske inte precis vad tränarna hade sagt i sin genomgång.
6.38 höll sig Alex Bodén, som stod för en rakt igenom bra insats den här matchen, framme på ett uppspel från hemmalaget. Alex bröt en passning och stack direkt på mål. Med sitt karakteristiska handledsskott slog han in ledningsbollen.
Även om motståndarna ofta letade sig upp i vår försvarszon spelade vi kyligt och fick omgående till våra dubblingar. Det var ett sådant läge som föranledde vårt andra mål. Ivar Kwant och Axel Nilsson avväpnade en motståndare på egen planhalva. Axel spelade vidare bollen till Viggo Hansen så smidigt och läckert skickade in bollen på backhand.
Palmstaden var långt ifrån ofarliga, men ett bra försvar i kombination med ett klanderfritt målvaktsspel från Vilgot Örn höll nollan intakt i knappt 15 och en halv minut. Därefter letade en retfull boll sig in i målet via en Rökespelare och hastigt och olustigt stod det 1-2 på tavlan. Trots en utvisning för hemmalaget i slutskedet av perioden blev det inte fler mål innan pausvilan.
Om du i andraperioden inte hade vetat vilken idrott som försegick på plan och enbart hade kollat på publiken hade du lika gärna kunnat gissa på att det var en tennismatch de kollade på. Kontringarna och misstagen avlöste varandra. Inget av lagen bjöd på något vidare uppspel utan det var antingen långbollar eller gasen i botten som gällde. Vi fick visserligen iväg en del skott, men bara tre som på riktigt satte deras målvakt på prov. Palmstaden å sin sida hade fem skott på mål, men Ville fortsatte att storspela, så perioden slutade mållöst.
Den avslutande akten inleddes väldigt slarvigt från vårt håll, men oavsett vem som gjorde misstag eller hur grovt misstaget var ställde alla upp för varandra och räddade upp de tilltrasslade situationerna. Inget gnäll eller uppgivna gester på vare sig bänk eller plan. En sådan sak är något som visar på om ett lag är välmående eller ej. Palmstaden tryckte på ordentligt, men vi svarade hela tiden emot.
11.55 fick de ett frislag i ett (för deras del) bra läge, men innan frislaget kunde läggas blev det ett ganska långt uppehåll då sargen skulle rättas till. Den lilla pausen räckte för att göra oss tillräckligt ofokuserade för att hemmalaget skulle få fram den crosspass som de sökt under hela matchen och som de sänkte oss med i förra mötet.
Vi hade i tredje fortsatt att komma till avslut, men utan att få in boll*#¤%n. 17.50 fick vi dock äntligen utdelning. Elias Olsson spelade bollen i sidled till Axel Nilsson som efter fler försök kunde hitta nätmaskorna. Med knappt en och en halv minut kvar av matchen åkte Palmstaden på sin andra utvisning. I sin förra box hade de kommit till ungefär lika många avslut som vårt powerplay, så det var inte alls fel tänkt av deras coach att plocka ut målvakten. Men nu hade vi tre saker som kan avgöra en match: självförtroende, medflyt och Alex Bodén. Med en halv minut kvar av matchen snappade Alex upp bollen vid mittplan och skickade in vårt fjärde och matchens sista mål.
Utöver segern gläds jag särskilt över att vi spelar en hel match utan en enda utvisning, trots att det är i försvarsspelet vi verkligen utmärker oss. Som så ofta när vi vinner tycker jag att domarna var bra, men det ska sägas att de inte vilade piporna. Vi fick många avblåsningar, men vi höll oss alltså hela tiden på rätt sida om regelboken. Starkt.
Detta är givetvis något både tränarna och spelarna ska hedras för. Tränarna ska även berömmas för hur de möblerade om i kedjorna inför tredje, vilket de även fick utdelning av.
